Som nyblivna föräldrar tror jag att alla håller koll på alla fösta gånger man upplever tillsammans med sitt barn. Första badet, första leendet, första stegen och första orden. Det handlar om att vara där när det händer för att gemensamt kunna se på varandra och utbrista "Hans/hennes första!".
Idag fick vi uppleva ett sådant ögonblick. Idag bjöd vår son på sin första kaskadspya.
Kaskadspyor kanske inte är lika skimrande och lyckliga som om det hade varit hans första stapplande steg men ändå var det ett ögonblick där något faktiskt hände för första gången. Inte helt oväntat blev han lite skärrad av det som hände men samtidigt kan man så här i efterhand inte helt skriva av att det han faktiskt blev rädd för var föräldrarnas reaktion.
När man som stolt nybliven förälder ser sitt barn göra något som man själv inte tycker om, som att spy, antar man direkt att hela världen gått under. Dock så verkar barnet självt många gånger väldigt oberörd när sådant händer. Samma sak idag, medan vi andra sprang runt för att hjälpa till att torka upp, få fram nya kläder och att tvätta av honom (som nybliven förälder vet man att om barnet är smutsigt mer än fem sekunder så händer något väldigt hemskt) så låg han där helt lugnt. Såg ut lite som att han funderade.
Får mig direkt att tänka på Liftarens Guide till Galaxen där det i en scen är en kaskelot som från hög höjd ramlar ner mot jorden och mitt i fallet möter en petunia. Ungefär den minen som kaskeloten kan tänkas ha i det ögonblicket, det är minen ens son gör mot en när man är som mest uppe i varv.
Det enda som kan få en att behålla sinneslugn i situationer som denna är att man någonstans har en känsla av att alla går igenom det här. Och att alla tror att de är själva om det.
Om det bara kund finnas en manual att köpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar