Sitter på ett kvällståg mot Stockholm för ett par dagar på distans från familj och hem. Samtidigt som det är en naturlig del av den tjänst jag har så känns det alltid lite tungt när man packar sin väska för att vinka farväl till sambo och barn.
För många kan det låta nästan lyxigt att man i tjänst reser omkring och bor på hotellrum lan doch rike runt. För de som faktiskt lever på det sättet är det dock inte tal om någon lyx. Det är ingen lyx att sitta på ett klibbigt tåg. Det är ingen lyx att äta en macka med ost ihop med en kaffe på ett flygplan för att man inte hunnit äta frukost innan man åkte hemifrån. Det är dock en del av en tjänst och något man vet ingår redan innan man accepterar.
Själva resandet i sig har jag personligen inget emot i och med att jag har lätt för att jobba på tåg, flyg och i offentliga rum. Faktum är att jag många gånger kan hålla mig mer produktiv där än när jag sitter på kontoret på grund av att jag kopplar bort min omgivning på ett annat sätt.
Jag är produktiv på resande fot.
Däremot är jag inte lika bra på att lämna familj under tiden jag reser. Fast att det kan vara jobbiga dagar, nätter eller veckor med småbarn så saknar man det varje sekund man inte upplever det. För den som inte förstår min känsla går den inte heller att beskriva på något annat sätt. Det är en högst ologisk känsla som man inte har någon som helst kontroll över.
Den senaste tiden har det hänt mycket i min närhet, känslomässigt jobba saker som i vissa fall rör mig direkt och i andra fall indirekt. Ju fler sådana saker som sker runt omkring en, desto mer vill man spendera tid med den familj man inte vill vara utan. Det finns så mycket hemskt runt omkring oss att vi måste stanna upp och se allt det vackra som finns där precis vid sidan av.
Ibland måste man stanna upp, andas, och vara lycklig över allt vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar